Till minne

Det är inte som om doften av läppstift går mig obemärkt förbi. Det är inte som om jag kan gå en dag utan att tänka på dig. Det är inte som om jag är nöjd med vardagen. Det är inte som om jag inte önskar att du var här. Det är inte som om jag inte är rädd för att vakna en morgon och inte sakna dig.

Jag är jätterädd för att glömma hur du fick doften av läppstift att bli så trygg, hur du kunde ta så mycket av din Elizabeth Arden-parfym, men ändå vara så måttlig. Hur du kunde klaga så över vad du hade i din garderob, men ändå alltid hitta något att klaga på när du köpte nya plagg, hur du oavsett alltid var så fint klädd.

Jag saknar hur du spelade dina kasettband på högsta ljudnivå när du var arg. Jag saknar hur du hade en käpp som du inte använde, hur du ringde taxi och alltid skrattande svarade att käppen var ditt bagage. Jag saknar hur arg du kunde bli över att jag missat ditt dagsprojekt i trädgården. Jag saknar hur du, i kramar, alltid slog på det stället på ryggen där det gör ont när man träffas med en handflata. Jag saknar hur du kunna sitta jämte mig och sticka till mig en Läkerol, hur jag kunde svara nej, tack och hur ärligt du sade att jag borde tacka ja - för att jag hade lite dålig andedräkt. Jag saknar din ärlighet. Jag saknar hur jag kunde få vara ditt stöd när vi var ute och gick, hur jag kunde få hålla ut min arm för ditt grepp. Jag saknar hur du blev paff när en läkare sade till dig att du kanske skulle räkna med att må lite dåligt, att du trots allt var 90 år.

Jag önskar att jag någon gång kunde ringa hem för att höra din röst. Att jag visste vart jag skulle vända mig när jag vill prata med dig. När jag vill känna din närhet.

Jag saknar dig. Jag tände ett ljus för dig igår. Har dig som mitt ljus som aldrig slocknar.